loneliness
Slutade att äta pencilin för min hals nu i veckan, känns skönt att jag är frisk igen. Nu kan jag äntligen börja träna igen, iaf i ca 2-3 månader till... Då jag ska göra min höftoperation. Eller rättaresagt mina höftoperationer.. Somsagt det är ju inte bara ett fel, utan två. För det första ska de gå in i höften på mig och slipa på höftkulan och så ska dem kapa en sena. Efter det kan jag förmodligen bli bra igen. Finns en liten chans att jag tappar min känsel i ena låret och jag kommer inte kunna träna på ca ett halv år och hoppa på kryckor i fyra veckor. Detta är inte allt..
Kommer göra många mer prover osv.. för min magsjukdom. Så om ca 2-3 veckor ska jag ner till Halmstad och sövas ner, då ska dem gå in i magen och ta ännu fler prov. Som att 16 rör blod + 5 andra prover räcker för att ta reda på vilken sjukdom det är..? Och detta är inget tillfälligt, utan jag kommer leva med detta resten av mitt liv..
På ett halvår har det hänt så mycket i mitt liv och detta har gjort mig till en annan människa. Den gamla Linn sitter så långt inom mig och jag vill verkligen komma tillbaka till den jag var. Har haft det jobbigt under en lång tid, men då har jag alltid tagit mig upp och kämpat. Mitt självförtroende höjdes och min självbild förbättrades. Då jag klarade mina motgångar, men nu finns det ingen vilja kvar, ingen ork. Vad spelar det för roll?
Om man för en gång skull är riktigt lycklig och allt är bra, då ska det alltid komma något framför. Något som förstör den där bra känslan man har i magen när man är glad. Det som gör det tungast, är tomheten av saknad som finns inom mig, av en person jag alltid hade när jag hade jobbigt. Den som alltid förstog varför jag var ledsen, den som alltid tröstade mig. Allt är förändrat.
Är trött av att alltid bli tagen för givet och på att inte bli förstådd
Mina känslor sitter så långt inom mig, dom jag helst inte vill visa för någon,
för jag hatar att visa mig svag
Är rädd för att öppna mig för någon
Hatar tanken av att känna mig ensam
Bara för att jag verkar vara okej, är jag inte det
aja detta var ett tråkigt inlägg och funderar på att skaffa lösenord på bloggen..
Kommer göra många mer prover osv.. för min magsjukdom. Så om ca 2-3 veckor ska jag ner till Halmstad och sövas ner, då ska dem gå in i magen och ta ännu fler prov. Som att 16 rör blod + 5 andra prover räcker för att ta reda på vilken sjukdom det är..? Och detta är inget tillfälligt, utan jag kommer leva med detta resten av mitt liv..
På ett halvår har det hänt så mycket i mitt liv och detta har gjort mig till en annan människa. Den gamla Linn sitter så långt inom mig och jag vill verkligen komma tillbaka till den jag var. Har haft det jobbigt under en lång tid, men då har jag alltid tagit mig upp och kämpat. Mitt självförtroende höjdes och min självbild förbättrades. Då jag klarade mina motgångar, men nu finns det ingen vilja kvar, ingen ork. Vad spelar det för roll?
Om man för en gång skull är riktigt lycklig och allt är bra, då ska det alltid komma något framför. Något som förstör den där bra känslan man har i magen när man är glad. Det som gör det tungast, är tomheten av saknad som finns inom mig, av en person jag alltid hade när jag hade jobbigt. Den som alltid förstog varför jag var ledsen, den som alltid tröstade mig. Allt är förändrat.
Är trött av att alltid bli tagen för givet och på att inte bli förstådd
Mina känslor sitter så långt inom mig, dom jag helst inte vill visa för någon,
för jag hatar att visa mig svag
Är rädd för att öppna mig för någon
Hatar tanken av att känna mig ensam
Bara för att jag verkar vara okej, är jag inte det
aja detta var ett tråkigt inlägg och funderar på att skaffa lösenord på bloggen..
Kommentarer
Postat av: Felicia
Alla vi i din klass gillar dig super mycket:)<3 puss
Postat av: din bara din biff
<3
Trackback
